Insane in the membrane...

Kärleken vinner över allt, kärleken är blind, bla bla bla.... jag tror snart att det i själva verket är St. Herrestad som är floden Styx och att jag är färjekarlen som hjälper dom fördömda in genom helvetes portar. Iallafall så känns det så här hemma; jag är lika populär som ett skoskav eller möjligen som en urinvägsinfektion. Allt jag gör skrutiniseras av fördömande ögon, analyseras i sönder av elaka tungor och förvrids till lögner. Mina styvbarns mamma förvrider deras hjärnor...suck!

Vad ska man tro?

Tycker man om nån när man tittar på film tillsammans med nån i nåns säng? När man kollat klart på filmen, gått ut till datorn ett par timmar och sen kommer tillbaka och lägger sig att sova bredvid en redan sovande för sällskapets skull...eller vill man bara inte vara ensam? Jag undrar över sådana saker eftersom Becca inte verkar tycka illa om mig nu när vi är ensamma, men sedan när jag får information på annat håll så hatar hon mig och vill att jag ska dö. Det känns jobbigt och hemskt att hon tänker, eller iallafall uttrycker sådana tankar. Jag litar inte helt på henne, hon är inte opålitlig på ett vuxet sätt, utan på ett barnsligt 'vända kappan efter vinden sätt'. Jag får helt enkelt vänta några år och se hur det artar sig...antingen så mördar hon mig när jag ligger och sover :( eller så klarar jag mig.
Jag saknar Leida som är hos sin pappa. Han är en riktig kapitalnolla den mannen så hennes tid där är ganska sällsynt. Hon passar på att suga i sig pappatid när det väl bjuds och sen klarar hon sig ganska länge.
Min syster har sin son ett par dagar nu och det gör dom båda gott, även om han är en smula 'hypad' när han kommer hem. Jag känner igen det från Leida när hon var yngre; Man har fått som man vill i flera dagar av olika anledningar och sedan är det svårt att bli del av en större flock igen. Man ger på andras bekostnad fan i vissa regler som bör följas och sätter sig själv i rummet framför det främsta rummet. Sånt beteende iggar jag eftersom jag inte känner att det gagnar någon.

Ensam igen

Nu har Henrik åkt igen, det är både skönt och trist. Jag tycker om när han är hemma, men när han inte är det så känns det som att jag blir en mer effektiv och riktig person.
Jag upplever ofta att jag lägger mig i kölvattnet av hans beslut och det tror jag inte ens att jag har varit medveten om förrens alldeles nyss.
Jag undrar om det blir så för att han förfogar över det enda vuxna fortskaffningsmedlet i hushållet-bilen. Han måste köra mig/oss överallt nästan, och om jag ska iväg på storhandling eller om vi ska iväg hela familjen så är det Henrik som sitter vid ratten. Det är tröttsamt för oss båda, jag på att be om skjuts och han på skjutsandet. Tillochmed när jag själv skulle vilja åka med de små barnen och bada så måste han med eftersom jag inte kan ta 2 ungar på moppen. Det är inte det att jag inte vill att Henrik ska med, jag menar bara att det inte alltid är ett badsug som sträcker sig laget runt här hemma.
Eller så är det så att Henrik tar befäl över familjen för att han har en penis och kan en massa penisrelaterade grejjor, såsom att snickra lite och mecka lite. Jag kan inget sånt och kan ärligt säga att jag inte ligger sömnlös över det på kvällarna heller. Jag är inte intresserad helt enkelt, men jag vet inte om han varit mer eller mindre intresserad om inte jag bodde här. Jag undrar hur det hade sett ut här om inte jag flyttat in. Henrik är inte hemskt intresserad av heminredning och tingeltangel har nog aldrig haft en plats i hans hjärta. Jag däremot ÄLSKAR tingeltangel, men inte i form av porslinskakaduor eller biskviporslinfigurer av små, små barn och deras husdjur.
Det är alltid stökigt här hemma, men vi är ju trots allt 6 personer som delar på det här hemmet. Jag orkar inte städa när jag jobbat eftersom jag kommer hem så sent, och Henrik är en man så han tänker inte som jag när det kommer till fräschör. Det känns lite trist att det ser ut som ett rövhål när man kommer hem, men jag har märkt att Henrik verkligen ansträngt sig denna sommar för att det ska vara fint när arbetsdagen är slut. Tidigare somrar så har änglarna (och jag med för den delen) gråtit när en gubbe och (då) tre barn fått härja fritt här hemma i hela dagar utan att plocka undan efter sig. Jösses...

Ännu en dag i fiskarnas tecken

Om jag hade haft ett litet, litet hus, så kanske jag kunde bli en liten, liten gumma, och då kundejag skaffat mig en liten, liten katt och sen leva ett litet, litet liv, utan att såmycket som se åt en fisk någonsin igen. Jag tycker att det låter som en strålande plan. (Att jag sen redan bor i ett större hus, med en stor hund och har ett ganska mediokert liv, är bara petitesser...) Mitt hus i fantasin är underhållsfritt (naturligtvis), vitkalkat, översållat med klättrande stockrosor och murgröna. Jag har en vildvuxen (men bara på det trevliga sättet) förtjusande trädgård, ett staket av flätade pilekvistar och ett humleregn över armeringsjärnpinnar i en båge över den charmingt rostiga smidesgrinden. Där bor jag...ring innan ni kommer!

Ondskan-utan Jan Guillou....i Herrestad.

Vi ska till tivolit BAKKEN imorgon och det känns nästan som om vi ska få en hel cirkuskaravan på rull (vi kanske bara skulle stanna till på ett par utvalda ställen på vägen, uppträda, dra in lite pengar och bekosta trippen på så sätt). Det är dryga och tjatiga småglin, sura och otacksamma tonåringar, sliten tant och stressad överhettad gubbe. Hoppas verkligen att alla kan vara på sitt bästaste uppförande så att det inte bara blir ett superdyrt dunderfiasko av alltihopa. Jag älskar alla barnen, alla barnen älskar inte mig...Jag har blivt kärnan av alla hemska styvmodershistiorer personifierad, det är JAG som är Ondskan (som Jan skrev om men inte alls kände för att dela med sig av royalties med). Vad göra...sätta sig i lä och vänta på att tonåren ska dra förbi som en ny Gudrun, eller igga och hoppas på det bästa?! Svar någon?

När ska jag bli den jag har tänkt att jag ska vara?

När kommer jag att bli stor??? (annat än på bredden då, för där antar jag att jag har maxat allas förväntningar) Jag är så himla jättetrött på att sitta och 'vänta' på att den känslan som jag tror ska infinna sig-infinner sig. Jag är kanske helt ensam om den här sortens tänkande, men jag tror inte det. Jag vill ha jobbet-det jobbet där jag inte känner igenom hela min kropp efter skavanker för att se om jag eventuellt skulle kunna slippa jobba en dag eller två på grund av ebola eller eventuellt fläcktyfus, jobbet där man kan känna att man är bra på något. Jag hatar att jag inte är något..._Vad jobbar du med? -SIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIILLLLLL!!!!!!!!!(för helvete, det känns väl på lukten). Jag SKA vara nåt, som jag nyss sa till min väninna så är jag hellre än arbetslös 'någonting' med ett timjobb inom hemtjänsten, än ett helt vanligt hemtjänsthjon. Vet att det inte riktig fyller sin kvot på mogenhetsskalan, men det är iallafall så jag känner. Jag ska omedelbart börja segla igenom antagningsbrochyrer till olika KY-utbildningar så att jag kan börja på ny kula i höstens nyförlösande sken. Jag ska, som fågeln Fenix ur askan, resa mig ur arbetslöshetens gråa träsk. Jag hade tänkt mig flygledare, men det verkar nästintill omöjligt att ta sig igenom matte A,B och C till november. Jag ska ge det mitt yttersta, men jag måste gardera mig med andra planer så att jag inte sitter helt oförberedd inför höstens bakslag...

Cancer

Min mamma är sjuk. Det märks inte på henne mer än att hon är extra gnällig och ganska otrevlig men annars märks det inte nåt särskilt. Det är ganska irriterande att det inte syns, eftersom jag kan känna att det inte räknas då. Naturligtvis så är det jättebarnsligt att resonera så men jag kan inte hjälpa det. Jag är arg på henne emellanåt för att hon inte är särskilt intresserad av mig, min familj eller mina syskon. Jag tycker att hon är egoistisk, försnumsig och självcentrerad. Jag retar mig på att hon aldrig ringer och frågar om hon får ha sina barnbarn hos sig eller om jag vill gå ut och ta en bit mat eller bara umgås. Hon förstår inte varför jag blir sur när hon låter sin psykiskt nedbrutan pojkvän gå före sina barn i prioriteringen eller när hon inte kan ställa upp för mig när jag ber henne så sällan om hjälp. Jag har stött bort mina känslor för henne under ett par års tid nu, eftersom det gjorde mig ledsen när jag tänkte på hur ointresserad hon är av oss och att hon i pricip bara ringer när hon själv behöver något. Hon fattar inte hur jag fungerar, hon känner inte mig...men hon är trots allt min mamma och jag är ledsen för att hon är sjuk.

Den blomstertid nu kommer!

Nu var det länge sedan jag skrev. Det har inte kännts som om jag haft energi till det trots att det är förlösande att pränta ut tankar och trätor i cyberrymden.
Ännu en helg har passerat, med rökt fisk i spetsen och familjeliv i kölvattnet. Mina vänner träffar jag (knappt)när jag hinner, barnen kommer i andra hand på sommaren och själsligt samliv finns knappt på kartan eftersom det är en trött tjej som infinner sig här hemma på kvällarna. Det är inte så farligt än för säsongen har bara precis börjat, men det blir värre allteftersom. Jag längtar tills jag blir 'stor', jag vill ha ett jobb där man får semester...det har jag aldrig haft. Jag vill ha ett yrke där man inte behöver släpa runt på rökade kadaver dagarna i ända...utan att man duschar på morgonen och klarar att behålla sig någerlunda fräsch dagen igenom utan att den omisskännliga lukten av sill limmar sig fast vid ens lekamen, hår och annat. Rå sill, panerad sill, stekt sill, inlagd sill, syrad sill, sur sill...suck! Jag hoppas för min och min familjs skull att jag inte för gammal för att kunna ta mig vidare i karriärstegen.

Jösses

Hur ska detta gå? Han kissar i glas och flaskor, hon efterapar sin missbrukande mammas manipulativa beteende. Jag älskar deras pappa, men ibland undrar jag om jag tagit mig vatten över huvudet. Jag förstår att tonårsproblematik innebär tumult och jag förstår att det inte är lätt att ha henne som mor, men varför ska det få så mycket spelrum och fokus att man inte kan tänka klart? Kan man inte se skogen för alla träd, så köp en motorsåg för helvete. Vi finns här hela tiden; Pappa och jag...vill ni inte ha mig så slipper ni, men er pappa finns iallafall kvar. Varför springer dom till henne som strykrädda hundar som viftar på svansen bara för att matte har en bra dag ? Jag mår lite bättre i min hjärna nu, den har blivit lite luftigare sen jag släppte de negativa skoltankarna och den biten. Jag tycker att detta är jobbigt, men det är egentligen värdsliga problem om man jämför med Cubakrisen och annat. Jag kan inte släppa tankarna på att det är orättvist, men vem sa att livet var rättvist förresten?

Man kan se barndomens fotspår i sanden

Dom stora barnen har totalt tagit över vårt hem...det känns som om de är främmande vuxna som springer omkring med våra telefoner, mat, och andra prylar och domderar. Speciellt obehagligt känns det nu när deras mamma igen satt sina klor i dem, ett särskilt hårt grepp har hon om Rebecca. Missbrukarmamma gräver ner deras själar och tankar och ersätter de tomma hålutrymmena med sina svarta åsikter sitt hat och frustration över deras gemensamma omgivning. Vi är den omgivningen; jag, deras pappa, deras syskon med styvföräldrar och styvssyskon, vi är alla drabbade...och det är skrämmande att denna manipulativa människa ska få hålla ett sådant järngrepp om vår vardag. Rebecca njuter inte av att bete sig som hon gör, men det är inte längre intressant för mig att gräva under fasaden och visa hänsyn...jag har tröttnat. Jag vill inte bli medansvarig till att Rebecca förstör sin framtid genom att göra tvivelaktiga beslut som hon eventuellt blir påtvingad av sin mamma, men vem är jag att stoppa dom. Hade detta gällt mitt eget barn så hade jag haft samma tankar och funderingar som de senaste åtta månaderna snurrat genom mitt innre, och ofta ut genom munnen, men jag har inget inflytande i den här konstellationen och det är faktiskt oerhört frustrerande. Jag känner att jag har ansträng mig enormt, med både lock, pock, vänlighet, förståelse, medlidande, empati, ilska, upprördhet och tystnad...men ingenting hjälper. Jag har nått min gräns för hur jag skulle kunna rädda en människa som rent metaforiskt slänger sig ner under vattennivå iklädd tunga kedjor hållandes stora stenar när man försöker få henne att komma upp till ytan. Jag känner att Rebecca är förlorad; hennes barnasinne är borta och det växande frö som tillhör vuxenheten i henne har brutalt vattnas av hennes mamma som nu skördar dess frukter. Rebecca är brådmogen, helpubertal, utstuderat fåfäng, lättköpt (dvs mamma kan muta henne till vad som helst), men värst av allt är att allt det som kommer av sig själv i form av problem som tillhör vuxenlivet ges till henne av hennes mamma redan nu. Man kan inte lämna mentalt bagage till vem som helst/hur som helst men eftersom den begränsningen inte finns i deras relation så hjälper Rebecca sin vuxna förebild att släpa på stora resväskor fyllda med sorg, vrede, hat och ilska. Dessa känslor formar om henne till en bitchig liten hoppa som ingen vettig människa vill ha med att göra. Hon attraherar människor som är dåligt sällskap av olika orsaker och såsmåningom kommer cirkeln att slutas då hon övertar mammas roll. Mamma har ett tablettmissbruk och Rebecca är hennes lärling...

Varför?

Varför blir jag behandlad som en idiot i mitt eget hem?
Varför accepteras mycket pga av en önskan om att undvika konflikter som sen uppstår iallafall?
Varför ska jag behöva tolerera vad som helst bara för att jag är civiliserad, när jag egentligen bara vill kötta in huvet på vissa element i min och min familjs omgivning som förstör för oss?
Varför prövas vi så hårt just detta år när vi redan har så mycket annat som försvagar relationen? Den tål inte att sparkas på, den ligger redan.
Varför ska dåliga saker hända när jag är ensam?
Varför kan inte bara överviktiga missbrukar kärringar bara självdö?

Suck...och åter suck!

Jag ska till Tomelilla och dricka kaffe. Jag ska byta ett par för små skor för min dotters räkning. Jag ska räkna matte. Jag ska göra en himla massa grejor, men jag orkar inte riktigt. Dricka kaffe med en kär vän är ingen börda, men jag hade hellre fått kaffet insprutat med nål rakt in i artärerna, så hade det kanske varit mer effektivt. Jag tror dock inte att min vän har några droppställningar på lager, så jag får väl avstå för den sedvanliga proceduren.
Nu är jag åter solo...ensam kapten på hemmets fregatt...mycket poetiskt! Jag har inga problem med att vara själv, det är riktigt trivsamt att längta efter sin älskade, men det är bara det att det är så ryyyyysligt trist att vara den enda vuxna i hemmet. Man har lixom ingen att riktigt prata med. Jag har dessutom i det närmsta förvägrat min älskling en veckas avkopplande betald semesterresa för att jag är så himla missunnsam att jag inte vill vara ensam med barnen i över 20 dagar. Jag kan inte säga att han inte behöver en resa för att koppla av, men jag kan inte heller säga att han inte behövs här hemma eftersom han redan reser så mycket som han gör. Det kommer säkert fler resetillfällen för hans del.Jag är besviken på mig själv att jag inte lyckades maskera mina känslor för hans resa lite bättre. Jag fogar mig oftast i hans grejor eftersom jag vet att han har en okuvlig vilja av stål när det gäller honom själv, och om han ska välja mellan min vilja och sin egen så väger hans tyngst. Jag upptäcker nya saker med honom som inte är så charmiga. Han pratar ibland till mig, och inte med mig och det gör mig ledsen. Han dissar ibland, oftare på sista tiden, mina förslag som om de vore sprungna ur bytosingen och det gör mig arg, eftersom jag inte alltid har dumma ideer. Han föreslår att jag själv gör saker som jag bett om hjälp med, precis som om jag inte gjort det själv, hade jag bara kunnat. Han ser kränkt och distanserad ut när jag ber honom suga tag lite mer här hemma dom veckorna han är helt ledig från jobbet eftersom det inte är trevligt att komma hem från jobb en sen eftermiddag och upptäcka att allt ser likadant/värre ut än det gjorde när man gav sig iväg på morgonen. Jag blir dessutom helt uppgiven när han inte orkar eller tänker på att 'jaga' barnen i säng, se till att följa de planer man bestämt med barnen för att allt ska flyta fint här hemma. Då känner jag 'vaför bryr jag mig om inte han bryr sig?'
Vårt förhållande har snart sex år under bältet och jag börjar först nu bli klok på att jag inte riktigt känner min älskade som bra som jag trodde.

Kärleken till IKEA bara består och består

Jag älskar IKEA... krejsy tänker du?! Men jo, det är faktiskt så. Jag blir alldeles bubblig om jag ska dit, gärna flera dagar i förväg och jag blir grön av avund om någon jag känner ska dit och jag inte kan hänga med. Det är inte alls så att hela mitt hem är smockfyllt med en massa delikata IKEA prylar, utan det finns en massa skit här också, men jag älskar att man skulle kunna ha det så extremt fint och mysigt för en 'billig' peng om man bara ville. (I mitt fall handlar det mest om brist på pengar, eftersom även den billigaste peng blir dyr om man inga pengar har.) Iallafall så känner jag fullt och fast i mitt hjärta att jag ska ha det så fint...SEN, NÄR JAG BLIR STOR!!! Det faktum att jag passerat trettio tycker jag att jag inte kan ta för stor notis om, bara för att medellivslängden för inte alls så länge sedan var just trettio kan ju spela mindre roll. Jag måste få lov att planera inför framtiden så som man gjorde när man var yngre, annars blir jag fullkomligt olycklig och känner mig helt blase'. Jag skulle bli hårfrisörska är jag blev stor...eller så skulle jag jobba på kontor, vilken sorts kontor var förövrigt totalt orellevant eftersom man på kontor bara sitter och skriver lite och pratar i telefon. (Trodde jag iallafall när jag var ca 8, och så tar man på sig lite parfym och en nystruken blus). Det kan vara så att jag varit djupt influerad av de 80-tals serier som gick på tv då, för den glamouren fanns inte i min direkta omvärld precis. Mormor jobbade iochförsig på kontor, hade strukna blusar och parfym...kan det månne vara så att jag ville vara som hon? 50+ kontorsråtta...jösses jag ville inte bli frissa eller kontorissa när jag växte upp, jag ville bli klimakterietant!

Bloggen som försvann och kan man inte bara få skjuta folk man inte gillar?!

Jag är himla förvirrad emellanåt...jag blir uppslukad av nåt intressant men sen glömmer jag bort det dagar i rad. När jag hittade in på Facebook första tiden, så kunde jag knappt sköta hem, familj och hygien för det var så himla spännande med Facebook. Nu glömmer jag bort det dagar sträck. Bloggen är rolig för här kan jag tömma ut alla tankar och sen bara gå vidare. Med alla andra som sitter och häckar vid datormaskinen så går det knapptatt ens kolla sina mail, förrens det står en eller annan och stirrar ut en och undrar när man möjligtvis kan tänkas vara färdig.
En viktig tanke är den som rör min vän som är gift med en otrevlig, tölpig, ointilligent, missunsam idiot.Det låter väldigt hårt, men så känner jag för honom. Hon får inte göra någonting som inte han kan dra profit eller nytta av. Ska vi träffas o prata så sitter han alltid i närheten och tjuvlyssnar, han begränsar denna vackra, intelligenta kvinna så mycket att hela hennes tillvaro och sociala liv är samlat i deras vardagsrum tillsamans med honom och alla deras barn. Missunnsamma människor är något av det värsta jag vet...
Han kan på allvar bete sig som en liten bortskämd unge.'-Men jag då...hur ska jag klara mig...jag har ju inget att äta, jag kan inte uppföra mig ordentligt eftersom jag har missat en måltid.'
Det jag egentligen tycker är värst är att han är så himla taskig mot hennes barn men favoriserar sin egen dotter som nästan är jämngammal med hennes söner. Hela familjen hänger på en krok och väntar på honom och är han sen på dåligt humör efter en arbetsdag (om han överhuvudtaget gått till jobbet den dagen) så får denna kvinna och alla barn lida för det. Psykiska övergrepp är lika nedbrytande som fysiskt våld, även om blåmärkena sitter på insidan. Jag avskyr honom, inte på ett trevligt sätt där allt kan bli bättre, utan på ett 'Jag hoppas att han går hädan sätt...'...jag kan inte förstå varför han överhuvudtaget kan få makt över henne...hon är så mycket mer än han någonsin kan bli.

Helgens strapatser!

Nu är äntligen denna helgen slut...fisk är såld, naglar är förstörda, humöret är slutkört. Kommer det någonsin bli något av mig? Jag ska hämta matteböckerna idag, och sen ska jag köra igång med mina nya livsmål. Jag måste verkligen ha en injektion med positiva vibbar varje dag, varje morgon.

Trött

Jag känner mig trött och sliten denna första April. Jag har varit helt veckovill hela dagen och trott att det var måndag fast jag egentligen mycket väl visste att det är tisdag, men ändå så satt jag och väntade på ett besök som ska komma på onsdag...ja det hela var mycket förvirrande.

Är barnens rättigheter tyngre vägande än deras skyldigheter?

Jag undrar över hur barn ser på sina rättigheter i det svenska moderna samhället , ta en medelinkomstfamilj som denna tillexempel. Barnen här förväntar sig inget mindre än varsitt eget rum; det har dom. Dom förväntar sig glitter och glamour i form av snask och förströelser; det får dom. Dom förväntar sig mat på bordet, en säng att sova i och allt där emellan; det har dom naturligtvis. Dom förväntar sig skjuts och pengar; det får dom. Jag och Henrik förväntar oss att dom ska fullfölja sina åtagande i skolan; läxor sköts inte och det är inte så viktigt om man kommer lite försent ett par tillfällen i veckan.(jag talar om de två äldre barnen nu) Jag och Henrik förväntar oss att dom ska hjälpa till lite har hemma med lättare sysslor såsom disk eller dammsugning; det sköts inte, men gör det det så är det efter timmar av tjat och gnat. Jag och Henrik förväntar oss att tobaksbruk inte förkommer eftersom vi uttryckligen förbjudit det; detta tas ingen notis om. Jag och Henrik förväntar oss att barnen ska hålla sina rum presentabla; detta sköts lite si sådär, men den som är värst av alla är förvånande nog den äldsta av alla barnen som sparar sitt urin på flaskor gömda på sitt rum eftersom han inte orkar gå upp på toaletten på natten. Jag kan inte nog beskriva vilken besvikelse det är att vi föräldrar inte längre har några rättigheter i vårt eget hem. Vi kan ibland inte ens andas ut på kvällen efter disk och läxor eftersom det oftast sitter nån gapig unge någonstans i huset och skriker rakt ut '-PAPPA'...'-MAMMA', '-MOSTER TINA' och då förväntas det att vi ska komma ilande. Ibland känner jag mig grå och urlakad, som om det inte finns nog med energi till det jag vill göra, och jag tror att Henrik på sitt manliga sätt känner likadant. Man orkar inte ha sex när man har stora barn i huset som är uppe halva natten och chattar på MSN, kollar film eller har kompisar hemma. Man väntar automatiskt tills lugnet har lagt sig och eftersom det blir senare och senare för varje år som går, så hinner man tappa sugen eller somna...eller både och. Jag dör om vi blir som sådana som bara bor tillsammans, kokar kaffe och har på termos och 'nuppar' tvångsmässigt på lördagskvällen eller en gång i månaden. Passionen finns fortfarande, men jag tycker att det börjar bli svårare att motivera fram den. Henrik spelar mycket datorspel, jag upplever det som om det är hans flykt undan den,lite sträva tillvaro vi delar. Inte en flykt undan mig, men delvis. Jag stänger in mig i sängkammaren på kvällarna och tittar på TV eller så sover jag helt tragiskt bort den enda tid vi skulle kunna ha tillsammans på dygnet. Han krigar i en virtuell värld och jag sover...Det är ledsamt för jag vet att vi älskar varandra, att vi passar bra ihop, att vi har roligt tillsammans och att vi har stort utbyte av varann och ändå så är det såhär en stor del utav tiden. Varför har barnen tillåtits att ta över hela vår tillvaro? Varför kan man helt enkelt inte bara få begära att det som dom så slentrianmässigt tar för givet även unnas oss vuxna, lite tid för oss själva, en diskad disk, ett dammsugat golv och en lungn vrå, så att vi äntligen kan få knulla.

I väntans tider

Jag väntar på ett mail från Forum i Ystad, men det enda mail jag fått idag är från Viktväktarna, det känns lite deppigt. Har dom månne nån sort lucka in i mitt dåliga självförtroende och min sviktande karaktär, ett nät för eventuella fall för frosseri där man fångas upp innan man hinner frestas. Jösses...jag börjar visst bli paranoid. Min väninna som är bagare var här häromdan med Brysselkakor...har det gått ut ett larm till V.V? Måste jag bygga ett rum i källaren som jag klär med stål så att deras radarstrålar inte kan fånga mina synder, eller är det bara ett helt vanligt reklammail i all välmening? Troligtvis är det så, men jag kan inte säkert veta eller hur. Jag browsade igenom Henriks mattebok från 3:an i gymnasiet, det verkar som om jag behöver polera (med en Hiltinmaskin av grövsta kaliber) av mina baskunskaper i matte en 'smula' innan jag dyker på C-matte. Det är iochförsig ingen nyhet för mig att matte inte är mitt främsta skötebarn här i livet, men att jag troligtvis måste låna dotterns mattebok från första klass med en massa ekorrar som har bekymmer med nötter och annat i gör mig lite modfälld. Men man växer med uppgiften, är det inte så det heter?! Rise to the occasion.

Faran är över

PHUUUUUU!!! Det visade sig att en översvämmning orsakad av tonårsflickans lite väl friskt tilltagna utsläpp av badvattnet orsakat det jag trodde var en vattenläcka. Herrejösses vad jag blev rädd...det känns liksom inte som att jag hade tid, lust eller energi till strul nu. När jag såg vattnet forsa från taket i källaren så ville jag bara gå ut och lägga mig framför en långtradare. Men nu slipper jag ju det, skönt! Jag får fortsätta spåna lite senare, nu ska jag återuppta mina projekt här hemma. Jag ska betala räkningar,(i alllllra sista minuten), försöka få kontakt med Komvux så jag kan läsa upp mitt mattebetyg till C nivå, skutta en runda med min hund som jag inte litar på för fem öre (undras hur länge han tror sig kunna leva på sitt utseende)hämta barn...skoldagen är inte så lång när man går i ettan, jag lämnade nyss dem. Busy, busy...men först 1 timme SIMS2. Det är helt absurt vad det spelet är beroendeframkallande. Jag måste sätta en tid att sluta spela annars sitter jag hela tiden och tänker '-Jag ska bara fixa detta och detta, och detta...och men herregud, vad är nu detta, det här måste jag ordna osv, osv'

Vattenläcka

SUCK!!!! En vattenläcka när jag är ensam hemma med 4 barn var inte precis vad jag behövde. Förra gången vi var ensamma gick pelletspannan i sönder, gången innan dess blev det avloppsproblem under det helkaklade badkaret i vår 40-tals villa, gången innan dess var det snöstorm & dottern hade öroninflammation och halsfluss och propparn gick som popcorn oavsett vilken fas jag satte dem i och det drev mig nära nog till vansinne, och gången innan dess...osv, osv. Min man är borta 12 dagar- hemma 16 dagar. Varför går inget sönder eller nån blir krasslig när han är hemma? Jag tror att livets prövningar kommer i klumpar lixom för att sortera ut det dåliga virket...

Sången som blivit mitt ledmotiv.

Vänner-livet som det kunde blivit om man gjort andra val?!

Jag älskar de flesta av mina vänner högt och rent. Andra älskar jag lika högt och rent, men samtidigt avundas jag dem ogenerat. Jag tänker på de av mina vänner som ännu inte fått barn och satt sig att skita i det berömda blå skåpet. Jag vet att i vissa fall kan det vara oerhört känsligt att man som kvinna passerat 30 och ännu inte hittat nån att para sig och bygga bo med, men så känner inte jag att man kan resonera i vår moderna tid. Jag arbetar för närvarande extra i hemtjänsten, och det säger sig själv att man träffar en hel del av våra äldre medborgare där. Iallafall, så kan man ju se att livslängden för människan har stigit ganska dramatiskt sedan våra liv blev bekvämare och lite lättare att hantera. Vi får ju se lite realistiskt på vår vardag och de svårigheter man stöter på som modern människa, och då kan man ju krasst konstatera att det är ytterst sällan gemene man sitter och tittar över sitt utsädes förråd och bävar för vintern. Vi har det bättre nu, vi lever längre, vi blir inte bannlysta eller utfrysta ur vårt samhälle som kvinnor om vi inte föder många barn som kan föra släkten vidare. Därför, för att återknyta till mina ursprungliga tankar, behöver man inte skaffa barn och gubbe vid den spröda ålderna av 25-35 egentligen. Jag är ju naturligtvis fullt medveten om bristerna i våra fysiska förutsättningar som kvinnor, men det är ju för att naturen inte hunnit med att uppdatera sig hela vägen. Vi kan ju frysa skiten och plocka fram det när vi är 40+ precis som kändisarna gör. Ge kvinnan mer tid, så slipper man kanske många bittra ensamstående mammor som arbetar extra inom våden, på ICA eller på andra underbetalda skitjobb, eftersom deras biologiska klocka larmat så högt att den har suddat ut förnuftets röst.
(Förnuftets röst...låter ungefär som Lena Nyman i 'Ronja')-Vänta...han är inte rätt för dig, du kan bättre än så.
(Ens egna fiffiga tankar)-Jooo, men han älskar ju mig, det sa han och jag viiiiill ju så gärna ha barn, och vi ska flytta ihop, så det så.
(Förnuftets röst igen )- Men du...ska du inte uppleva något först, resa, älska, utbilda dig?
-Men det kan jag ju göra sen...allllt jag kan tänka på är någon att älska som är bara min egen...osv, osv...
Så fortsätter det tills man upptäcker vid 24 års ålder att man är ensamstående mamma till en liten typ som inte bara är älskvärd exakt hela tiden och som det kommer märkliga illaluktande saker ur, som inte ens den mest tålmodiga mamma kan förmå sig att uppskatta. Pappan till det lilla knytet fick beteendestörningar efter förlossningen och upptäckte att det ryckte mer än lovligt i den lille pillen, och att han inte kunde leva en enda sekund till om han helt enkelt inte fick stoppa in den i någon, helst då någon som inte bodde på samma address som honom...och det gjorde han, igen och igen och igen...
Jag är, för att citera Tony Rickardsson, 'inte bitter' det kan jag faktiskt kosta på mig att skryta med, men jag är nog en aning för hårt verklighetsförankrad och skillnaden kan nog ibland bli hårfin. Jag känner att jag tagit mig igenom den tuffa spädbarnsåldern, den truliga trotsåldern och den förjävliga högen av blöta bävernylonoveraller, med hedern i behåll. Men varför kan man inte locka fler kvinnor att leva 'La Dolce Vita' innan de känner att de måste konfronteras med detta? Mina barnlösa (förtillfället)vänner; Jag saluterar er!!! Jag erkänner att den vardag som är eran, lockar mig och frestar mig. Jag älskar mitt barn mer än livet själv och jag skulle döda för hennes skull. Men möjligheten att arbeta med vad man vill var man vill,spontanitet, tystnad, självvald ensamhet och det intakta lungnet som jag inbillar mig fanns före henne har upplyfts till en sådan illusion att jag nästan själv kan genomskåda den, men ändå inte riktigt. Jag minns faktiskt inte tiden innan min dotter och det är ju märkligt, för det var ju mitt liv i 24 år, men nu åtrår jag de minnen som jag själv planterat i mitt sinne genom 'Sex and the city' och de fantastiska liv som mina barnlösa väninnor lever, så skål på er och må ni hitta vad ni söker, när NI vill det.

Kläder...kan man verkligen missbruka ett plagg!?

Bilden nedan visar en typisk tonårspojkes bakdel. Han har med stil och finess valt ut ett par brallor...provat dom, betalt dom och tagit hem dom, men...sen brister det. Pojkvaskern tar på sig byxorna halvvägs( och nää, jag är inte 70 år och har missat att dagens mode är annorlunda än vad det var när jag växte upp), och sen tar han sig fram genom att hasa benen efter sig, spänna ut stjärten och lixom vagga fram. Flickorna i tonåren visar för mycket hud på vardagarna, vi snackar om decoltage som skulle kunna göra Jenna Jameson generad. Det finns inga festkläder längre, det man tar på till skolan är så utmanande att festens lite lyxigare utsmyckningar blir vardagsmat. Det enda som kan följa upp är inte finare kläder, utan dyrare. Extravaganza mitt i veckan gör att vardagen blir festligare, men festen bleknar. Kapitalistsamhället är på sin topp nu...ungdomarna köper allt med hull och hår. Hur behåller man naivitetensskimmer över sina älskade barn, hur får man dom att förstå att egenvärde inte sitter i smink, korpsvart färgat hår eller urringning ner till knäna? Jag fruktar den tid som komma skall...

Jag vill bli flygledare istället!

Jag har ändrat mig-jag vill inte bli lärare längre. Jag är trött på ungar, jag kan knappt stå ut med dom jag har här hemma, och dom gillar jag. Det ska vara fan om jag ska jobba som lärare i 40 år och hata det jobbet. Naivt gick jag in i rollen som den som gillar kottar, men gissa vad, jag har ändrat mig. Vi har 4 barn här...2 vanliga och 2 tonåringar...RYYYYYS! Jag älskar min man..., men jag kan inte lova att jag inte säljer hans tonåringar på svarta marknaden nu när han är bortrest. Jag kan säkert få en sudd för dem. Jag tänker att man säljer dom till Polen, där dom kan hacka betor eller nåt till dom är gamla nog att flytta hemifrån och skaffa barnbarn till oss. Snutiga, otacksamma, lata och lite bortskämda...det mesta tillhör åldern det andra kommer med lite tam uppfostran. Ska jag då spendera mitt liv, min karriär att brottas med sådana även på min arbetsplats?! Nä, det tror jag verkligen inte. Jag var naiv, jag var ung får jag säga. Det beslutet togs för typ 5 år sedan när jag bodde ensam med ett barn-en liten flicka som alltid har varit ganska lätt att tas med. Nu har situationen ändrats och jag är sambo med en man och hans två barn, och sen har vi en liten extra gullunge som seglat in på en augustibris. Det var inte ursprungsläget...jag vill jobba med något som innefattar minimal människokontakt, annat än med kollegor. Att sitta och titta på en radar hela dagarna verkar vara det ultimata. Vad tror ni?!

Suck!

Jag undrar varför min söta hund vill rulla sig i bajs. Jag kan inte säga att det inte är för att han vill, allt i takt med sin instinkt, etablera sig i världen och yadi-yadi-yadi....,men hallå!!! Varför vill man bli etablerad som killen som luktar kaka? (nu tänker du...mmmm, kaka, vad menar hon, men kaka (uttalas kaa-kaa) är bajs på spanska och det ord jag föredrar att använda för detta tråkiga och illaluktande utsläpp.) Jag har tillochmed lagt ner alla försök att hålla honom med dyrt hundschampoo, för det är så otroligt bortkastat på någon som med flit sabbar sin fräschör så till den milda grad. Sist jag var i djuraffären så blottade jag familjens nya smutsiga hemlighet för ägarinnan, och hon erkände skamset att även hennes hund rullar sig i...alla möjliga sortes avskräde, allt från kadaver till allmänn skit. Inte så kräsen, hon bara rullar sig helt vilt. (Hunden alltså inte djuraffärs-
ägarinnan). Min arbetskamrat avslöjade att hennes hund hade en passion för att äta kobajs, som magen sen inte pallade med och han spydde upp på den rosa heltäckningsmattan.(Det var på 80-talet). Jag förstår att problemet är vida spritt, men det gör inte chocken mindre när man ska klappa sin mysiga hund och förfärat upptäcker att det hänger en näst intill komplett bajskorv från örat på honom.

Multitasking in Ystad

Det var ju själve fan att jag är så otroligt dålig på datorer...kanske ska satsa på att börja samla frimärken istället. Men visst har de här multitask dagböckerna sin fördel...man kan porrsurfa och blogga samtidigt som man kollar sin e-mail och beställer kläder till barnen.

Jag ska ge det här ett nytt försök...ska bara komma ihåg att skriva. Precis som jag ska försöka komma ihåg att framkalla kortet från mina engångskameror. Det börjar bli dags nu...det är ju trots allt 10 år sen jag tog bilderna i Italien...hade varit kul att se dem.