Jag älskar de flesta av mina vänner högt och rent. Andra älskar jag lika högt och rent, men samtidigt avundas jag dem ogenerat. Jag tänker på de av mina vänner som ännu inte fått barn och satt sig att skita i det berömda blå skåpet. Jag vet att i vissa fall kan det vara oerhört känsligt att man som kvinna passerat 30 och ännu inte hittat nån att para sig och bygga bo med, men så känner inte jag att man kan resonera i vår moderna tid. Jag arbetar för närvarande extra i hemtjänsten, och det säger sig själv att man träffar en hel del av våra äldre medborgare där. Iallafall, så kan man ju se att livslängden för människan har stigit ganska dramatiskt sedan våra liv blev bekvämare och lite lättare att hantera. Vi får ju se lite realistiskt på vår vardag och de svårigheter man stöter på som modern människa, och då kan man ju krasst konstatera att det är ytterst sällan gemene man sitter och tittar över sitt utsädes förråd och bävar för vintern. Vi har det bättre nu, vi lever längre, vi blir inte bannlysta eller utfrysta ur vårt samhälle som kvinnor om vi inte föder många barn som kan föra släkten vidare. Därför, för att återknyta till mina ursprungliga tankar, behöver man inte skaffa barn och gubbe vid den spröda ålderna av 25-35 egentligen. Jag är ju naturligtvis fullt medveten om bristerna i våra fysiska förutsättningar som kvinnor, men det är ju för att naturen inte hunnit med att uppdatera sig hela vägen. Vi kan ju frysa skiten och plocka fram det när vi är 40+ precis som kändisarna gör. Ge kvinnan mer tid, så slipper man kanske många bittra ensamstående mammor som arbetar extra inom våden, på ICA eller på andra underbetalda skitjobb, eftersom deras biologiska klocka larmat så högt att den har suddat ut förnuftets röst.
(Förnuftets röst...låter ungefär som Lena Nyman i 'Ronja')-Vänta...han är inte rätt för dig, du kan bättre än så.
(Ens egna fiffiga tankar)-Jooo, men han älskar ju mig, det sa han och jag viiiiill ju så gärna ha barn, och vi ska flytta ihop, så det så.
(Förnuftets röst igen )- Men du...ska du inte uppleva något först, resa, älska, utbilda dig?
-Men det kan jag ju göra sen...allllt jag kan tänka på är någon att älska som är bara min egen...osv, osv...
Så fortsätter det tills man upptäcker vid 24 års ålder att man är ensamstående mamma till en liten typ som inte bara är älskvärd exakt hela tiden och som det kommer märkliga illaluktande saker ur, som inte ens den mest tålmodiga mamma kan förmå sig att uppskatta. Pappan till det lilla knytet fick beteendestörningar efter förlossningen och upptäckte att det ryckte mer än lovligt i den lille pillen, och att han inte kunde leva en enda sekund till om han helt enkelt inte fick stoppa in den i någon, helst då någon som inte bodde på samma address som honom...och det gjorde han, igen och igen och igen...
Jag är, för att citera Tony Rickardsson, 'inte bitter' det kan jag faktiskt kosta på mig att skryta med, men jag är nog en aning för hårt verklighetsförankrad och skillnaden kan nog ibland bli hårfin. Jag känner att jag tagit mig igenom den tuffa spädbarnsåldern, den truliga trotsåldern och den förjävliga högen av blöta bävernylonoveraller, med hedern i behåll. Men varför kan man inte locka fler kvinnor att leva 'La Dolce Vita' innan de känner att de måste konfronteras med detta? Mina barnlösa (förtillfället)vänner; Jag saluterar er!!! Jag erkänner att den vardag som är eran, lockar mig och frestar mig. Jag älskar mitt barn mer än livet själv och jag skulle döda för hennes skull. Men möjligheten att arbeta med vad man vill var man vill,spontanitet, tystnad, självvald ensamhet och det intakta lungnet som jag inbillar mig fanns före henne har upplyfts till en sådan illusion att jag nästan själv kan genomskåda den, men ändå inte riktigt. Jag minns faktiskt inte tiden innan min dotter och det är ju märkligt, för det var ju mitt liv i 24 år, men nu åtrår jag de minnen som jag själv planterat i mitt sinne genom 'Sex and the city' och de fantastiska liv som mina barnlösa väninnor lever, så skål på er och må ni hitta vad ni söker, när NI vill det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar