Jag undrar över hur barn ser på sina rättigheter i det svenska moderna samhället , ta en medelinkomstfamilj som denna tillexempel. Barnen här förväntar sig inget mindre än varsitt eget rum; det har dom. Dom förväntar sig glitter och glamour i form av snask och förströelser; det får dom. Dom förväntar sig mat på bordet, en säng att sova i och allt där emellan; det har dom naturligtvis. Dom förväntar sig skjuts och pengar; det får dom. Jag och Henrik förväntar oss att dom ska fullfölja sina åtagande i skolan; läxor sköts inte och det är inte så viktigt om man kommer lite försent ett par tillfällen i veckan.(jag talar om de två äldre barnen nu) Jag och Henrik förväntar oss att dom ska hjälpa till lite har hemma med lättare sysslor såsom disk eller dammsugning; det sköts inte, men gör det det så är det efter timmar av tjat och gnat. Jag och Henrik förväntar oss att tobaksbruk inte förkommer eftersom vi uttryckligen förbjudit det; detta tas ingen notis om. Jag och Henrik förväntar oss att barnen ska hålla sina rum presentabla; detta sköts lite si sådär, men den som är värst av alla är förvånande nog den äldsta av alla barnen som sparar sitt urin på flaskor gömda på sitt rum eftersom han inte orkar gå upp på toaletten på natten. Jag kan inte nog beskriva vilken besvikelse det är att vi föräldrar inte längre har några rättigheter i vårt eget hem. Vi kan ibland inte ens andas ut på kvällen efter disk och läxor eftersom det oftast sitter nån gapig unge någonstans i huset och skriker rakt ut '-PAPPA'...'-MAMMA', '-MOSTER TINA' och då förväntas det att vi ska komma ilande. Ibland känner jag mig grå och urlakad, som om det inte finns nog med energi till det jag vill göra, och jag tror att Henrik på sitt manliga sätt känner likadant. Man orkar inte ha sex när man har stora barn i huset som är uppe halva natten och chattar på MSN, kollar film eller har kompisar hemma. Man väntar automatiskt tills lugnet har lagt sig och eftersom det blir senare och senare för varje år som går, så hinner man tappa sugen eller somna...eller både och. Jag dör om vi blir som sådana som bara bor tillsammans, kokar kaffe och har på termos och 'nuppar' tvångsmässigt på lördagskvällen eller en gång i månaden. Passionen finns fortfarande, men jag tycker att det börjar bli svårare att motivera fram den. Henrik spelar mycket datorspel, jag upplever det som om det är hans flykt undan den,lite sträva tillvaro vi delar. Inte en flykt undan mig, men delvis. Jag stänger in mig i sängkammaren på kvällarna och tittar på TV eller så sover jag helt tragiskt bort den enda tid vi skulle kunna ha tillsammans på dygnet. Han krigar i en virtuell värld och jag sover...Det är ledsamt för jag vet att vi älskar varandra, att vi passar bra ihop, att vi har roligt tillsammans och att vi har stort utbyte av varann och ändå så är det såhär en stor del utav tiden. Varför har barnen tillåtits att ta över hela vår tillvaro? Varför kan man helt enkelt inte bara få begära att det som dom så slentrianmässigt tar för givet även unnas oss vuxna, lite tid för oss själva, en diskad disk, ett dammsugat golv och en lungn vrå, så att vi äntligen kan få knulla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar