Är barnens rättigheter tyngre vägande än deras skyldigheter?

Jag undrar över hur barn ser på sina rättigheter i det svenska moderna samhället , ta en medelinkomstfamilj som denna tillexempel. Barnen här förväntar sig inget mindre än varsitt eget rum; det har dom. Dom förväntar sig glitter och glamour i form av snask och förströelser; det får dom. Dom förväntar sig mat på bordet, en säng att sova i och allt där emellan; det har dom naturligtvis. Dom förväntar sig skjuts och pengar; det får dom. Jag och Henrik förväntar oss att dom ska fullfölja sina åtagande i skolan; läxor sköts inte och det är inte så viktigt om man kommer lite försent ett par tillfällen i veckan.(jag talar om de två äldre barnen nu) Jag och Henrik förväntar oss att dom ska hjälpa till lite har hemma med lättare sysslor såsom disk eller dammsugning; det sköts inte, men gör det det så är det efter timmar av tjat och gnat. Jag och Henrik förväntar oss att tobaksbruk inte förkommer eftersom vi uttryckligen förbjudit det; detta tas ingen notis om. Jag och Henrik förväntar oss att barnen ska hålla sina rum presentabla; detta sköts lite si sådär, men den som är värst av alla är förvånande nog den äldsta av alla barnen som sparar sitt urin på flaskor gömda på sitt rum eftersom han inte orkar gå upp på toaletten på natten. Jag kan inte nog beskriva vilken besvikelse det är att vi föräldrar inte längre har några rättigheter i vårt eget hem. Vi kan ibland inte ens andas ut på kvällen efter disk och läxor eftersom det oftast sitter nån gapig unge någonstans i huset och skriker rakt ut '-PAPPA'...'-MAMMA', '-MOSTER TINA' och då förväntas det att vi ska komma ilande. Ibland känner jag mig grå och urlakad, som om det inte finns nog med energi till det jag vill göra, och jag tror att Henrik på sitt manliga sätt känner likadant. Man orkar inte ha sex när man har stora barn i huset som är uppe halva natten och chattar på MSN, kollar film eller har kompisar hemma. Man väntar automatiskt tills lugnet har lagt sig och eftersom det blir senare och senare för varje år som går, så hinner man tappa sugen eller somna...eller både och. Jag dör om vi blir som sådana som bara bor tillsammans, kokar kaffe och har på termos och 'nuppar' tvångsmässigt på lördagskvällen eller en gång i månaden. Passionen finns fortfarande, men jag tycker att det börjar bli svårare att motivera fram den. Henrik spelar mycket datorspel, jag upplever det som om det är hans flykt undan den,lite sträva tillvaro vi delar. Inte en flykt undan mig, men delvis. Jag stänger in mig i sängkammaren på kvällarna och tittar på TV eller så sover jag helt tragiskt bort den enda tid vi skulle kunna ha tillsammans på dygnet. Han krigar i en virtuell värld och jag sover...Det är ledsamt för jag vet att vi älskar varandra, att vi passar bra ihop, att vi har roligt tillsammans och att vi har stort utbyte av varann och ändå så är det såhär en stor del utav tiden. Varför har barnen tillåtits att ta över hela vår tillvaro? Varför kan man helt enkelt inte bara få begära att det som dom så slentrianmässigt tar för givet även unnas oss vuxna, lite tid för oss själva, en diskad disk, ett dammsugat golv och en lungn vrå, så att vi äntligen kan få knulla.

I väntans tider

Jag väntar på ett mail från Forum i Ystad, men det enda mail jag fått idag är från Viktväktarna, det känns lite deppigt. Har dom månne nån sort lucka in i mitt dåliga självförtroende och min sviktande karaktär, ett nät för eventuella fall för frosseri där man fångas upp innan man hinner frestas. Jösses...jag börjar visst bli paranoid. Min väninna som är bagare var här häromdan med Brysselkakor...har det gått ut ett larm till V.V? Måste jag bygga ett rum i källaren som jag klär med stål så att deras radarstrålar inte kan fånga mina synder, eller är det bara ett helt vanligt reklammail i all välmening? Troligtvis är det så, men jag kan inte säkert veta eller hur. Jag browsade igenom Henriks mattebok från 3:an i gymnasiet, det verkar som om jag behöver polera (med en Hiltinmaskin av grövsta kaliber) av mina baskunskaper i matte en 'smula' innan jag dyker på C-matte. Det är iochförsig ingen nyhet för mig att matte inte är mitt främsta skötebarn här i livet, men att jag troligtvis måste låna dotterns mattebok från första klass med en massa ekorrar som har bekymmer med nötter och annat i gör mig lite modfälld. Men man växer med uppgiften, är det inte så det heter?! Rise to the occasion.

Faran är över

PHUUUUUU!!! Det visade sig att en översvämmning orsakad av tonårsflickans lite väl friskt tilltagna utsläpp av badvattnet orsakat det jag trodde var en vattenläcka. Herrejösses vad jag blev rädd...det känns liksom inte som att jag hade tid, lust eller energi till strul nu. När jag såg vattnet forsa från taket i källaren så ville jag bara gå ut och lägga mig framför en långtradare. Men nu slipper jag ju det, skönt! Jag får fortsätta spåna lite senare, nu ska jag återuppta mina projekt här hemma. Jag ska betala räkningar,(i alllllra sista minuten), försöka få kontakt med Komvux så jag kan läsa upp mitt mattebetyg till C nivå, skutta en runda med min hund som jag inte litar på för fem öre (undras hur länge han tror sig kunna leva på sitt utseende)hämta barn...skoldagen är inte så lång när man går i ettan, jag lämnade nyss dem. Busy, busy...men först 1 timme SIMS2. Det är helt absurt vad det spelet är beroendeframkallande. Jag måste sätta en tid att sluta spela annars sitter jag hela tiden och tänker '-Jag ska bara fixa detta och detta, och detta...och men herregud, vad är nu detta, det här måste jag ordna osv, osv'

Vattenläcka

SUCK!!!! En vattenläcka när jag är ensam hemma med 4 barn var inte precis vad jag behövde. Förra gången vi var ensamma gick pelletspannan i sönder, gången innan dess blev det avloppsproblem under det helkaklade badkaret i vår 40-tals villa, gången innan dess var det snöstorm & dottern hade öroninflammation och halsfluss och propparn gick som popcorn oavsett vilken fas jag satte dem i och det drev mig nära nog till vansinne, och gången innan dess...osv, osv. Min man är borta 12 dagar- hemma 16 dagar. Varför går inget sönder eller nån blir krasslig när han är hemma? Jag tror att livets prövningar kommer i klumpar lixom för att sortera ut det dåliga virket...

Sången som blivit mitt ledmotiv.

Vänner-livet som det kunde blivit om man gjort andra val?!

Jag älskar de flesta av mina vänner högt och rent. Andra älskar jag lika högt och rent, men samtidigt avundas jag dem ogenerat. Jag tänker på de av mina vänner som ännu inte fått barn och satt sig att skita i det berömda blå skåpet. Jag vet att i vissa fall kan det vara oerhört känsligt att man som kvinna passerat 30 och ännu inte hittat nån att para sig och bygga bo med, men så känner inte jag att man kan resonera i vår moderna tid. Jag arbetar för närvarande extra i hemtjänsten, och det säger sig själv att man träffar en hel del av våra äldre medborgare där. Iallafall, så kan man ju se att livslängden för människan har stigit ganska dramatiskt sedan våra liv blev bekvämare och lite lättare att hantera. Vi får ju se lite realistiskt på vår vardag och de svårigheter man stöter på som modern människa, och då kan man ju krasst konstatera att det är ytterst sällan gemene man sitter och tittar över sitt utsädes förråd och bävar för vintern. Vi har det bättre nu, vi lever längre, vi blir inte bannlysta eller utfrysta ur vårt samhälle som kvinnor om vi inte föder många barn som kan föra släkten vidare. Därför, för att återknyta till mina ursprungliga tankar, behöver man inte skaffa barn och gubbe vid den spröda ålderna av 25-35 egentligen. Jag är ju naturligtvis fullt medveten om bristerna i våra fysiska förutsättningar som kvinnor, men det är ju för att naturen inte hunnit med att uppdatera sig hela vägen. Vi kan ju frysa skiten och plocka fram det när vi är 40+ precis som kändisarna gör. Ge kvinnan mer tid, så slipper man kanske många bittra ensamstående mammor som arbetar extra inom våden, på ICA eller på andra underbetalda skitjobb, eftersom deras biologiska klocka larmat så högt att den har suddat ut förnuftets röst.
(Förnuftets röst...låter ungefär som Lena Nyman i 'Ronja')-Vänta...han är inte rätt för dig, du kan bättre än så.
(Ens egna fiffiga tankar)-Jooo, men han älskar ju mig, det sa han och jag viiiiill ju så gärna ha barn, och vi ska flytta ihop, så det så.
(Förnuftets röst igen )- Men du...ska du inte uppleva något först, resa, älska, utbilda dig?
-Men det kan jag ju göra sen...allllt jag kan tänka på är någon att älska som är bara min egen...osv, osv...
Så fortsätter det tills man upptäcker vid 24 års ålder att man är ensamstående mamma till en liten typ som inte bara är älskvärd exakt hela tiden och som det kommer märkliga illaluktande saker ur, som inte ens den mest tålmodiga mamma kan förmå sig att uppskatta. Pappan till det lilla knytet fick beteendestörningar efter förlossningen och upptäckte att det ryckte mer än lovligt i den lille pillen, och att han inte kunde leva en enda sekund till om han helt enkelt inte fick stoppa in den i någon, helst då någon som inte bodde på samma address som honom...och det gjorde han, igen och igen och igen...
Jag är, för att citera Tony Rickardsson, 'inte bitter' det kan jag faktiskt kosta på mig att skryta med, men jag är nog en aning för hårt verklighetsförankrad och skillnaden kan nog ibland bli hårfin. Jag känner att jag tagit mig igenom den tuffa spädbarnsåldern, den truliga trotsåldern och den förjävliga högen av blöta bävernylonoveraller, med hedern i behåll. Men varför kan man inte locka fler kvinnor att leva 'La Dolce Vita' innan de känner att de måste konfronteras med detta? Mina barnlösa (förtillfället)vänner; Jag saluterar er!!! Jag erkänner att den vardag som är eran, lockar mig och frestar mig. Jag älskar mitt barn mer än livet själv och jag skulle döda för hennes skull. Men möjligheten att arbeta med vad man vill var man vill,spontanitet, tystnad, självvald ensamhet och det intakta lungnet som jag inbillar mig fanns före henne har upplyfts till en sådan illusion att jag nästan själv kan genomskåda den, men ändå inte riktigt. Jag minns faktiskt inte tiden innan min dotter och det är ju märkligt, för det var ju mitt liv i 24 år, men nu åtrår jag de minnen som jag själv planterat i mitt sinne genom 'Sex and the city' och de fantastiska liv som mina barnlösa väninnor lever, så skål på er och må ni hitta vad ni söker, när NI vill det.

Kläder...kan man verkligen missbruka ett plagg!?

Bilden nedan visar en typisk tonårspojkes bakdel. Han har med stil och finess valt ut ett par brallor...provat dom, betalt dom och tagit hem dom, men...sen brister det. Pojkvaskern tar på sig byxorna halvvägs( och nää, jag är inte 70 år och har missat att dagens mode är annorlunda än vad det var när jag växte upp), och sen tar han sig fram genom att hasa benen efter sig, spänna ut stjärten och lixom vagga fram. Flickorna i tonåren visar för mycket hud på vardagarna, vi snackar om decoltage som skulle kunna göra Jenna Jameson generad. Det finns inga festkläder längre, det man tar på till skolan är så utmanande att festens lite lyxigare utsmyckningar blir vardagsmat. Det enda som kan följa upp är inte finare kläder, utan dyrare. Extravaganza mitt i veckan gör att vardagen blir festligare, men festen bleknar. Kapitalistsamhället är på sin topp nu...ungdomarna köper allt med hull och hår. Hur behåller man naivitetensskimmer över sina älskade barn, hur får man dom att förstå att egenvärde inte sitter i smink, korpsvart färgat hår eller urringning ner till knäna? Jag fruktar den tid som komma skall...

Jag vill bli flygledare istället!

Jag har ändrat mig-jag vill inte bli lärare längre. Jag är trött på ungar, jag kan knappt stå ut med dom jag har här hemma, och dom gillar jag. Det ska vara fan om jag ska jobba som lärare i 40 år och hata det jobbet. Naivt gick jag in i rollen som den som gillar kottar, men gissa vad, jag har ändrat mig. Vi har 4 barn här...2 vanliga och 2 tonåringar...RYYYYYS! Jag älskar min man..., men jag kan inte lova att jag inte säljer hans tonåringar på svarta marknaden nu när han är bortrest. Jag kan säkert få en sudd för dem. Jag tänker att man säljer dom till Polen, där dom kan hacka betor eller nåt till dom är gamla nog att flytta hemifrån och skaffa barnbarn till oss. Snutiga, otacksamma, lata och lite bortskämda...det mesta tillhör åldern det andra kommer med lite tam uppfostran. Ska jag då spendera mitt liv, min karriär att brottas med sådana även på min arbetsplats?! Nä, det tror jag verkligen inte. Jag var naiv, jag var ung får jag säga. Det beslutet togs för typ 5 år sedan när jag bodde ensam med ett barn-en liten flicka som alltid har varit ganska lätt att tas med. Nu har situationen ändrats och jag är sambo med en man och hans två barn, och sen har vi en liten extra gullunge som seglat in på en augustibris. Det var inte ursprungsläget...jag vill jobba med något som innefattar minimal människokontakt, annat än med kollegor. Att sitta och titta på en radar hela dagarna verkar vara det ultimata. Vad tror ni?!

Suck!

Jag undrar varför min söta hund vill rulla sig i bajs. Jag kan inte säga att det inte är för att han vill, allt i takt med sin instinkt, etablera sig i världen och yadi-yadi-yadi....,men hallå!!! Varför vill man bli etablerad som killen som luktar kaka? (nu tänker du...mmmm, kaka, vad menar hon, men kaka (uttalas kaa-kaa) är bajs på spanska och det ord jag föredrar att använda för detta tråkiga och illaluktande utsläpp.) Jag har tillochmed lagt ner alla försök att hålla honom med dyrt hundschampoo, för det är så otroligt bortkastat på någon som med flit sabbar sin fräschör så till den milda grad. Sist jag var i djuraffären så blottade jag familjens nya smutsiga hemlighet för ägarinnan, och hon erkände skamset att även hennes hund rullar sig i...alla möjliga sortes avskräde, allt från kadaver till allmänn skit. Inte så kräsen, hon bara rullar sig helt vilt. (Hunden alltså inte djuraffärs-
ägarinnan). Min arbetskamrat avslöjade att hennes hund hade en passion för att äta kobajs, som magen sen inte pallade med och han spydde upp på den rosa heltäckningsmattan.(Det var på 80-talet). Jag förstår att problemet är vida spritt, men det gör inte chocken mindre när man ska klappa sin mysiga hund och förfärat upptäcker att det hänger en näst intill komplett bajskorv från örat på honom.

Multitasking in Ystad

Det var ju själve fan att jag är så otroligt dålig på datorer...kanske ska satsa på att börja samla frimärken istället. Men visst har de här multitask dagböckerna sin fördel...man kan porrsurfa och blogga samtidigt som man kollar sin e-mail och beställer kläder till barnen.

Jag ska ge det här ett nytt försök...ska bara komma ihåg att skriva. Precis som jag ska försöka komma ihåg att framkalla kortet från mina engångskameror. Det börjar bli dags nu...det är ju trots allt 10 år sen jag tog bilderna i Italien...hade varit kul att se dem.