Jösses

Hur ska detta gå? Han kissar i glas och flaskor, hon efterapar sin missbrukande mammas manipulativa beteende. Jag älskar deras pappa, men ibland undrar jag om jag tagit mig vatten över huvudet. Jag förstår att tonårsproblematik innebär tumult och jag förstår att det inte är lätt att ha henne som mor, men varför ska det få så mycket spelrum och fokus att man inte kan tänka klart? Kan man inte se skogen för alla träd, så köp en motorsåg för helvete. Vi finns här hela tiden; Pappa och jag...vill ni inte ha mig så slipper ni, men er pappa finns iallafall kvar. Varför springer dom till henne som strykrädda hundar som viftar på svansen bara för att matte har en bra dag ? Jag mår lite bättre i min hjärna nu, den har blivit lite luftigare sen jag släppte de negativa skoltankarna och den biten. Jag tycker att detta är jobbigt, men det är egentligen värdsliga problem om man jämför med Cubakrisen och annat. Jag kan inte släppa tankarna på att det är orättvist, men vem sa att livet var rättvist förresten?

Man kan se barndomens fotspår i sanden

Dom stora barnen har totalt tagit över vårt hem...det känns som om de är främmande vuxna som springer omkring med våra telefoner, mat, och andra prylar och domderar. Speciellt obehagligt känns det nu när deras mamma igen satt sina klor i dem, ett särskilt hårt grepp har hon om Rebecca. Missbrukarmamma gräver ner deras själar och tankar och ersätter de tomma hålutrymmena med sina svarta åsikter sitt hat och frustration över deras gemensamma omgivning. Vi är den omgivningen; jag, deras pappa, deras syskon med styvföräldrar och styvssyskon, vi är alla drabbade...och det är skrämmande att denna manipulativa människa ska få hålla ett sådant järngrepp om vår vardag. Rebecca njuter inte av att bete sig som hon gör, men det är inte längre intressant för mig att gräva under fasaden och visa hänsyn...jag har tröttnat. Jag vill inte bli medansvarig till att Rebecca förstör sin framtid genom att göra tvivelaktiga beslut som hon eventuellt blir påtvingad av sin mamma, men vem är jag att stoppa dom. Hade detta gällt mitt eget barn så hade jag haft samma tankar och funderingar som de senaste åtta månaderna snurrat genom mitt innre, och ofta ut genom munnen, men jag har inget inflytande i den här konstellationen och det är faktiskt oerhört frustrerande. Jag känner att jag har ansträng mig enormt, med både lock, pock, vänlighet, förståelse, medlidande, empati, ilska, upprördhet och tystnad...men ingenting hjälper. Jag har nått min gräns för hur jag skulle kunna rädda en människa som rent metaforiskt slänger sig ner under vattennivå iklädd tunga kedjor hållandes stora stenar när man försöker få henne att komma upp till ytan. Jag känner att Rebecca är förlorad; hennes barnasinne är borta och det växande frö som tillhör vuxenheten i henne har brutalt vattnas av hennes mamma som nu skördar dess frukter. Rebecca är brådmogen, helpubertal, utstuderat fåfäng, lättköpt (dvs mamma kan muta henne till vad som helst), men värst av allt är att allt det som kommer av sig själv i form av problem som tillhör vuxenlivet ges till henne av hennes mamma redan nu. Man kan inte lämna mentalt bagage till vem som helst/hur som helst men eftersom den begränsningen inte finns i deras relation så hjälper Rebecca sin vuxna förebild att släpa på stora resväskor fyllda med sorg, vrede, hat och ilska. Dessa känslor formar om henne till en bitchig liten hoppa som ingen vettig människa vill ha med att göra. Hon attraherar människor som är dåligt sällskap av olika orsaker och såsmåningom kommer cirkeln att slutas då hon övertar mammas roll. Mamma har ett tablettmissbruk och Rebecca är hennes lärling...

Varför?

Varför blir jag behandlad som en idiot i mitt eget hem?
Varför accepteras mycket pga av en önskan om att undvika konflikter som sen uppstår iallafall?
Varför ska jag behöva tolerera vad som helst bara för att jag är civiliserad, när jag egentligen bara vill kötta in huvet på vissa element i min och min familjs omgivning som förstör för oss?
Varför prövas vi så hårt just detta år när vi redan har så mycket annat som försvagar relationen? Den tål inte att sparkas på, den ligger redan.
Varför ska dåliga saker hända när jag är ensam?
Varför kan inte bara överviktiga missbrukar kärringar bara självdö?

Suck...och åter suck!

Jag ska till Tomelilla och dricka kaffe. Jag ska byta ett par för små skor för min dotters räkning. Jag ska räkna matte. Jag ska göra en himla massa grejor, men jag orkar inte riktigt. Dricka kaffe med en kär vän är ingen börda, men jag hade hellre fått kaffet insprutat med nål rakt in i artärerna, så hade det kanske varit mer effektivt. Jag tror dock inte att min vän har några droppställningar på lager, så jag får väl avstå för den sedvanliga proceduren.
Nu är jag åter solo...ensam kapten på hemmets fregatt...mycket poetiskt! Jag har inga problem med att vara själv, det är riktigt trivsamt att längta efter sin älskade, men det är bara det att det är så ryyyyysligt trist att vara den enda vuxna i hemmet. Man har lixom ingen att riktigt prata med. Jag har dessutom i det närmsta förvägrat min älskling en veckas avkopplande betald semesterresa för att jag är så himla missunnsam att jag inte vill vara ensam med barnen i över 20 dagar. Jag kan inte säga att han inte behöver en resa för att koppla av, men jag kan inte heller säga att han inte behövs här hemma eftersom han redan reser så mycket som han gör. Det kommer säkert fler resetillfällen för hans del.Jag är besviken på mig själv att jag inte lyckades maskera mina känslor för hans resa lite bättre. Jag fogar mig oftast i hans grejor eftersom jag vet att han har en okuvlig vilja av stål när det gäller honom själv, och om han ska välja mellan min vilja och sin egen så väger hans tyngst. Jag upptäcker nya saker med honom som inte är så charmiga. Han pratar ibland till mig, och inte med mig och det gör mig ledsen. Han dissar ibland, oftare på sista tiden, mina förslag som om de vore sprungna ur bytosingen och det gör mig arg, eftersom jag inte alltid har dumma ideer. Han föreslår att jag själv gör saker som jag bett om hjälp med, precis som om jag inte gjort det själv, hade jag bara kunnat. Han ser kränkt och distanserad ut när jag ber honom suga tag lite mer här hemma dom veckorna han är helt ledig från jobbet eftersom det inte är trevligt att komma hem från jobb en sen eftermiddag och upptäcka att allt ser likadant/värre ut än det gjorde när man gav sig iväg på morgonen. Jag blir dessutom helt uppgiven när han inte orkar eller tänker på att 'jaga' barnen i säng, se till att följa de planer man bestämt med barnen för att allt ska flyta fint här hemma. Då känner jag 'vaför bryr jag mig om inte han bryr sig?'
Vårt förhållande har snart sex år under bältet och jag börjar först nu bli klok på att jag inte riktigt känner min älskade som bra som jag trodde.

Kärleken till IKEA bara består och består

Jag älskar IKEA... krejsy tänker du?! Men jo, det är faktiskt så. Jag blir alldeles bubblig om jag ska dit, gärna flera dagar i förväg och jag blir grön av avund om någon jag känner ska dit och jag inte kan hänga med. Det är inte alls så att hela mitt hem är smockfyllt med en massa delikata IKEA prylar, utan det finns en massa skit här också, men jag älskar att man skulle kunna ha det så extremt fint och mysigt för en 'billig' peng om man bara ville. (I mitt fall handlar det mest om brist på pengar, eftersom även den billigaste peng blir dyr om man inga pengar har.) Iallafall så känner jag fullt och fast i mitt hjärta att jag ska ha det så fint...SEN, NÄR JAG BLIR STOR!!! Det faktum att jag passerat trettio tycker jag att jag inte kan ta för stor notis om, bara för att medellivslängden för inte alls så länge sedan var just trettio kan ju spela mindre roll. Jag måste få lov att planera inför framtiden så som man gjorde när man var yngre, annars blir jag fullkomligt olycklig och känner mig helt blase'. Jag skulle bli hårfrisörska är jag blev stor...eller så skulle jag jobba på kontor, vilken sorts kontor var förövrigt totalt orellevant eftersom man på kontor bara sitter och skriver lite och pratar i telefon. (Trodde jag iallafall när jag var ca 8, och så tar man på sig lite parfym och en nystruken blus). Det kan vara så att jag varit djupt influerad av de 80-tals serier som gick på tv då, för den glamouren fanns inte i min direkta omvärld precis. Mormor jobbade iochförsig på kontor, hade strukna blusar och parfym...kan det månne vara så att jag ville vara som hon? 50+ kontorsråtta...jösses jag ville inte bli frissa eller kontorissa när jag växte upp, jag ville bli klimakterietant!

Bloggen som försvann och kan man inte bara få skjuta folk man inte gillar?!

Jag är himla förvirrad emellanåt...jag blir uppslukad av nåt intressant men sen glömmer jag bort det dagar i rad. När jag hittade in på Facebook första tiden, så kunde jag knappt sköta hem, familj och hygien för det var så himla spännande med Facebook. Nu glömmer jag bort det dagar sträck. Bloggen är rolig för här kan jag tömma ut alla tankar och sen bara gå vidare. Med alla andra som sitter och häckar vid datormaskinen så går det knapptatt ens kolla sina mail, förrens det står en eller annan och stirrar ut en och undrar när man möjligtvis kan tänkas vara färdig.
En viktig tanke är den som rör min vän som är gift med en otrevlig, tölpig, ointilligent, missunsam idiot.Det låter väldigt hårt, men så känner jag för honom. Hon får inte göra någonting som inte han kan dra profit eller nytta av. Ska vi träffas o prata så sitter han alltid i närheten och tjuvlyssnar, han begränsar denna vackra, intelligenta kvinna så mycket att hela hennes tillvaro och sociala liv är samlat i deras vardagsrum tillsamans med honom och alla deras barn. Missunnsamma människor är något av det värsta jag vet...
Han kan på allvar bete sig som en liten bortskämd unge.'-Men jag då...hur ska jag klara mig...jag har ju inget att äta, jag kan inte uppföra mig ordentligt eftersom jag har missat en måltid.'
Det jag egentligen tycker är värst är att han är så himla taskig mot hennes barn men favoriserar sin egen dotter som nästan är jämngammal med hennes söner. Hela familjen hänger på en krok och väntar på honom och är han sen på dåligt humör efter en arbetsdag (om han överhuvudtaget gått till jobbet den dagen) så får denna kvinna och alla barn lida för det. Psykiska övergrepp är lika nedbrytande som fysiskt våld, även om blåmärkena sitter på insidan. Jag avskyr honom, inte på ett trevligt sätt där allt kan bli bättre, utan på ett 'Jag hoppas att han går hädan sätt...'...jag kan inte förstå varför han överhuvudtaget kan få makt över henne...hon är så mycket mer än han någonsin kan bli.

Helgens strapatser!

Nu är äntligen denna helgen slut...fisk är såld, naglar är förstörda, humöret är slutkört. Kommer det någonsin bli något av mig? Jag ska hämta matteböckerna idag, och sen ska jag köra igång med mina nya livsmål. Jag måste verkligen ha en injektion med positiva vibbar varje dag, varje morgon.

Trött

Jag känner mig trött och sliten denna första April. Jag har varit helt veckovill hela dagen och trott att det var måndag fast jag egentligen mycket väl visste att det är tisdag, men ändå så satt jag och väntade på ett besök som ska komma på onsdag...ja det hela var mycket förvirrande.