Jag ska till Tomelilla och dricka kaffe. Jag ska byta ett par för små skor för min dotters räkning. Jag ska räkna matte. Jag ska göra en himla massa grejor, men jag orkar inte riktigt. Dricka kaffe med en kär vän är ingen börda, men jag hade hellre fått kaffet insprutat med nål rakt in i artärerna, så hade det kanske varit mer effektivt. Jag tror dock inte att min vän har några droppställningar på lager, så jag får väl avstå för den sedvanliga proceduren.
Nu är jag åter solo...ensam kapten på hemmets fregatt...mycket poetiskt! Jag har inga problem med att vara själv, det är riktigt trivsamt att längta efter sin älskade, men det är bara det att det är så ryyyyysligt trist att vara den enda vuxna i hemmet. Man har lixom ingen att riktigt prata med. Jag har dessutom i det närmsta förvägrat min älskling en veckas avkopplande betald semesterresa för att jag är så himla missunnsam att jag inte vill vara ensam med barnen i över 20 dagar. Jag kan inte säga att han inte behöver en resa för att koppla av, men jag kan inte heller säga att han inte behövs här hemma eftersom han redan reser så mycket som han gör. Det kommer säkert fler resetillfällen för hans del.Jag är besviken på mig själv att jag inte lyckades maskera mina känslor för hans resa lite bättre. Jag fogar mig oftast i hans grejor eftersom jag vet att han har en okuvlig vilja av stål när det gäller honom själv, och om han ska välja mellan min vilja och sin egen så väger hans tyngst. Jag upptäcker nya saker med honom som inte är så charmiga. Han pratar ibland till mig, och inte med mig och det gör mig ledsen. Han dissar ibland, oftare på sista tiden, mina förslag som om de vore sprungna ur bytosingen och det gör mig arg, eftersom jag inte alltid har dumma ideer. Han föreslår att jag själv gör saker som jag bett om hjälp med, precis som om jag inte gjort det själv, hade jag bara kunnat. Han ser kränkt och distanserad ut när jag ber honom suga tag lite mer här hemma dom veckorna han är helt ledig från jobbet eftersom det inte är trevligt att komma hem från jobb en sen eftermiddag och upptäcka att allt ser likadant/värre ut än det gjorde när man gav sig iväg på morgonen. Jag blir dessutom helt uppgiven när han inte orkar eller tänker på att 'jaga' barnen i säng, se till att följa de planer man bestämt med barnen för att allt ska flyta fint här hemma. Då känner jag 'vaför bryr jag mig om inte han bryr sig?'
Vårt förhållande har snart sex år under bältet och jag börjar först nu bli klok på att jag inte riktigt känner min älskade som bra som jag trodde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar