Dom stora barnen har totalt tagit över vårt hem...det känns som om de är främmande vuxna som springer omkring med våra telefoner, mat, och andra prylar och domderar. Speciellt obehagligt känns det nu när deras mamma igen satt sina klor i dem, ett särskilt hårt grepp har hon om Rebecca. Missbrukarmamma gräver ner deras själar och tankar och ersätter de tomma hålutrymmena med sina svarta åsikter sitt hat och frustration över deras gemensamma omgivning. Vi är den omgivningen; jag, deras pappa, deras syskon med styvföräldrar och styvssyskon, vi är alla drabbade...och det är skrämmande att denna manipulativa människa ska få hålla ett sådant järngrepp om vår vardag. Rebecca njuter inte av att bete sig som hon gör, men det är inte längre intressant för mig att gräva under fasaden och visa hänsyn...jag har tröttnat. Jag vill inte bli medansvarig till att Rebecca förstör sin framtid genom att göra tvivelaktiga beslut som hon eventuellt blir påtvingad av sin mamma, men vem är jag att stoppa dom. Hade detta gällt mitt eget barn så hade jag haft samma tankar och funderingar som de senaste åtta månaderna snurrat genom mitt innre, och ofta ut genom munnen, men jag har inget inflytande i den här konstellationen och det är faktiskt oerhört frustrerande. Jag känner att jag har ansträng mig enormt, med både lock, pock, vänlighet, förståelse, medlidande, empati, ilska, upprördhet och tystnad...men ingenting hjälper. Jag har nått min gräns för hur jag skulle kunna rädda en människa som rent metaforiskt slänger sig ner under vattennivå iklädd tunga kedjor hållandes stora stenar när man försöker få henne att komma upp till ytan. Jag känner att Rebecca är förlorad; hennes barnasinne är borta och det växande frö som tillhör vuxenheten i henne har brutalt vattnas av hennes mamma som nu skördar dess frukter. Rebecca är brådmogen, helpubertal, utstuderat fåfäng, lättköpt (dvs mamma kan muta henne till vad som helst), men värst av allt är att allt det som kommer av sig själv i form av problem som tillhör vuxenlivet ges till henne av hennes mamma redan nu. Man kan inte lämna mentalt bagage till vem som helst/hur som helst men eftersom den begränsningen inte finns i deras relation så hjälper Rebecca sin vuxna förebild att släpa på stora resväskor fyllda med sorg, vrede, hat och ilska. Dessa känslor formar om henne till en bitchig liten hoppa som ingen vettig människa vill ha med att göra. Hon attraherar människor som är dåligt sällskap av olika orsaker och såsmåningom kommer cirkeln att slutas då hon övertar mammas roll. Mamma har ett tablettmissbruk och Rebecca är hennes lärling...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar