Ondskan-utan Jan Guillou....i Herrestad.

Vi ska till tivolit BAKKEN imorgon och det känns nästan som om vi ska få en hel cirkuskaravan på rull (vi kanske bara skulle stanna till på ett par utvalda ställen på vägen, uppträda, dra in lite pengar och bekosta trippen på så sätt). Det är dryga och tjatiga småglin, sura och otacksamma tonåringar, sliten tant och stressad överhettad gubbe. Hoppas verkligen att alla kan vara på sitt bästaste uppförande så att det inte bara blir ett superdyrt dunderfiasko av alltihopa. Jag älskar alla barnen, alla barnen älskar inte mig...Jag har blivt kärnan av alla hemska styvmodershistiorer personifierad, det är JAG som är Ondskan (som Jan skrev om men inte alls kände för att dela med sig av royalties med). Vad göra...sätta sig i lä och vänta på att tonåren ska dra förbi som en ny Gudrun, eller igga och hoppas på det bästa?! Svar någon?

När ska jag bli den jag har tänkt att jag ska vara?

När kommer jag att bli stor??? (annat än på bredden då, för där antar jag att jag har maxat allas förväntningar) Jag är så himla jättetrött på att sitta och 'vänta' på att den känslan som jag tror ska infinna sig-infinner sig. Jag är kanske helt ensam om den här sortens tänkande, men jag tror inte det. Jag vill ha jobbet-det jobbet där jag inte känner igenom hela min kropp efter skavanker för att se om jag eventuellt skulle kunna slippa jobba en dag eller två på grund av ebola eller eventuellt fläcktyfus, jobbet där man kan känna att man är bra på något. Jag hatar att jag inte är något..._Vad jobbar du med? -SIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIILLLLLL!!!!!!!!!(för helvete, det känns väl på lukten). Jag SKA vara nåt, som jag nyss sa till min väninna så är jag hellre än arbetslös 'någonting' med ett timjobb inom hemtjänsten, än ett helt vanligt hemtjänsthjon. Vet att det inte riktig fyller sin kvot på mogenhetsskalan, men det är iallafall så jag känner. Jag ska omedelbart börja segla igenom antagningsbrochyrer till olika KY-utbildningar så att jag kan börja på ny kula i höstens nyförlösande sken. Jag ska, som fågeln Fenix ur askan, resa mig ur arbetslöshetens gråa träsk. Jag hade tänkt mig flygledare, men det verkar nästintill omöjligt att ta sig igenom matte A,B och C till november. Jag ska ge det mitt yttersta, men jag måste gardera mig med andra planer så att jag inte sitter helt oförberedd inför höstens bakslag...

Cancer

Min mamma är sjuk. Det märks inte på henne mer än att hon är extra gnällig och ganska otrevlig men annars märks det inte nåt särskilt. Det är ganska irriterande att det inte syns, eftersom jag kan känna att det inte räknas då. Naturligtvis så är det jättebarnsligt att resonera så men jag kan inte hjälpa det. Jag är arg på henne emellanåt för att hon inte är särskilt intresserad av mig, min familj eller mina syskon. Jag tycker att hon är egoistisk, försnumsig och självcentrerad. Jag retar mig på att hon aldrig ringer och frågar om hon får ha sina barnbarn hos sig eller om jag vill gå ut och ta en bit mat eller bara umgås. Hon förstår inte varför jag blir sur när hon låter sin psykiskt nedbrutan pojkvän gå före sina barn i prioriteringen eller när hon inte kan ställa upp för mig när jag ber henne så sällan om hjälp. Jag har stött bort mina känslor för henne under ett par års tid nu, eftersom det gjorde mig ledsen när jag tänkte på hur ointresserad hon är av oss och att hon i pricip bara ringer när hon själv behöver något. Hon fattar inte hur jag fungerar, hon känner inte mig...men hon är trots allt min mamma och jag är ledsen för att hon är sjuk.