Min mamma är sjuk. Det märks inte på henne mer än att hon är extra gnällig och ganska otrevlig men annars märks det inte nåt särskilt. Det är ganska irriterande att det inte syns, eftersom jag kan känna att det inte räknas då. Naturligtvis så är det jättebarnsligt att resonera så men jag kan inte hjälpa det. Jag är arg på henne emellanåt för att hon inte är särskilt intresserad av mig, min familj eller mina syskon. Jag tycker att hon är egoistisk, försnumsig och självcentrerad. Jag retar mig på att hon aldrig ringer och frågar om hon får ha sina barnbarn hos sig eller om jag vill gå ut och ta en bit mat eller bara umgås. Hon förstår inte varför jag blir sur när hon låter sin psykiskt nedbrutan pojkvän gå före sina barn i prioriteringen eller när hon inte kan ställa upp för mig när jag ber henne så sällan om hjälp. Jag har stött bort mina känslor för henne under ett par års tid nu, eftersom det gjorde mig ledsen när jag tänkte på hur ointresserad hon är av oss och att hon i pricip bara ringer när hon själv behöver något. Hon fattar inte hur jag fungerar, hon känner inte mig...men hon är trots allt min mamma och jag är ledsen för att hon är sjuk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar