2009-01-26

If I only had a brain!

Hej på mig!

Jag läste precis en gammal klasskompis blogg, där han skriver om om livet efter en tragisk trafikolycka som kostade hans fru och hans yngsta dotters liv. Numera lever han ensam med sin dotter Ellen och har fått en ny vardag. Jag blir rörd över hans engagemang i dottern och över hans förlust. Det får en att betänka sin egen familjesituation och de beslut man står över varje dag. Pettitesser...och inte ska man väl låta sig nedslås av pettitesser.

2008-08-29

Insane in the membrane...


Kärleken vinner över allt, kärleken är blind, bla bla bla.... jag tror snart att det i själva verket är St. Herrestad som är floden Styx och att jag är färjekarlen som hjälper dom fördömda in genom helvetes portar. Iallafall så känns det så här hemma; jag är lika populär som ett skoskav eller möjligen som en urinvägsinfektion. Allt jag gör skrutiniseras av fördömande ögon, analyseras i sönder av elaka tungor och förvrids till lögner. Mina styvbarns mamma förvrider deras hjärnor...suck!

2008-08-06

Vad ska man tro?


Tycker man om nån när man tittar på film tillsammans med nån i nåns säng? När man kollat klart på filmen, gått ut till datorn ett par timmar och sen kommer tillbaka och lägger sig att sova bredvid en redan sovande för sällskapets skull...eller vill man bara inte vara ensam? Jag undrar över sådana saker eftersom Becca inte verkar tycka illa om mig nu när vi är ensamma, men sedan när jag får information på annat håll så hatar hon mig och vill att jag ska dö. Det känns jobbigt och hemskt att hon tänker, eller iallafall uttrycker sådana tankar. Jag litar inte helt på henne, hon är inte opålitlig på ett vuxet sätt, utan på ett barnsligt 'vända kappan efter vinden sätt'. Jag får helt enkelt vänta några år och se hur det artar sig...antingen så mördar hon mig när jag ligger och sover :( eller så klarar jag mig.
Jag saknar Leida som är hos sin pappa. Han är en riktig kapitalnolla den mannen så hennes tid där är ganska sällsynt. Hon passar på att suga i sig pappatid när det väl bjuds och sen klarar hon sig ganska länge.
Min syster har sin son ett par dagar nu och det gör dom båda gott, även om han är en smula 'hypad' när han kommer hem. Jag känner igen det från Leida när hon var yngre; Man har fått som man vill i flera dagar av olika anledningar och sedan är det svårt att bli del av en större flock igen. Man ger på andras bekostnad fan i vissa regler som bör följas och sätter sig själv i rummet framför det främsta rummet. Sånt beteende iggar jag eftersom jag inte känner att det gagnar någon.

2008-08-04

Ensam igen


Nu har Henrik åkt igen, det är både skönt och trist. Jag tycker om när han är hemma, men när han inte är det så känns det som att jag blir en mer effektiv och riktig person.
Jag upplever ofta att jag lägger mig i kölvattnet av hans beslut och det tror jag inte ens att jag har varit medveten om förrens alldeles nyss.
Jag undrar om det blir så för att han förfogar över det enda vuxna fortskaffningsmedlet i hushållet-bilen. Han måste köra mig/oss överallt nästan, och om jag ska iväg på storhandling eller om vi ska iväg hela familjen så är det Henrik som sitter vid ratten. Det är tröttsamt för oss båda, jag på att be om skjuts och han på skjutsandet. Tillochmed när jag själv skulle vilja åka med de små barnen och bada så måste han med eftersom jag inte kan ta 2 ungar på moppen. Det är inte det att jag inte vill att Henrik ska med, jag menar bara att det inte alltid är ett badsug som sträcker sig laget runt här hemma.
Eller så är det så att Henrik tar befäl över familjen för att han har en penis och kan en massa penisrelaterade grejjor, såsom att snickra lite och mecka lite. Jag kan inget sånt och kan ärligt säga att jag inte ligger sömnlös över det på kvällarna heller. Jag är inte intresserad helt enkelt, men jag vet inte om han varit mer eller mindre intresserad om inte jag bodde här. Jag undrar hur det hade sett ut här om inte jag flyttat in. Henrik är inte hemskt intresserad av heminredning och tingeltangel har nog aldrig haft en plats i hans hjärta. Jag däremot ÄLSKAR tingeltangel, men inte i form av porslinskakaduor eller biskviporslinfigurer av små, små barn och deras husdjur.
Det är alltid stökigt här hemma, men vi är ju trots allt 6 personer som delar på det här hemmet. Jag orkar inte städa när jag jobbat eftersom jag kommer hem så sent, och Henrik är en man så han tänker inte som jag när det kommer till fräschör. Det känns lite trist att det ser ut som ett rövhål när man kommer hem, men jag har märkt att Henrik verkligen ansträngt sig denna sommar för att det ska vara fint när arbetsdagen är slut. Tidigare somrar så har änglarna (och jag med för den delen) gråtit när en gubbe och (då) tre barn fått härja fritt här hemma i hela dagar utan att plocka undan efter sig. Jösses...

2008-08-02

Ännu en dag i fiskarnas tecken


Om jag hade haft ett litet, litet hus, så kanske jag kunde bli en liten, liten gumma, och då kundejag skaffat mig en liten, liten katt och sen leva ett litet, litet liv, utan att såmycket som se åt en fisk någonsin igen. Jag tycker att det låter som en strålande plan. (Att jag sen redan bor i ett större hus, med en stor hund och har ett ganska mediokert liv, är bara petitesser...) Mitt hus i fantasin är underhållsfritt (naturligtvis), vitkalkat, översållat med klättrande stockrosor och murgröna. Jag har en vildvuxen (men bara på det trevliga sättet) förtjusande trädgård, ett staket av flätade pilekvistar och ett humleregn över armeringsjärnpinnar i en båge över den charmingt rostiga smidesgrinden. Där bor jag...ring innan ni kommer!

2008-07-29

Ondskan-utan Jan Guillou....i Herrestad.

Vi ska till tivolit BAKKEN imorgon och det känns nästan som om vi ska få en hel cirkuskaravan på rull (vi kanske bara skulle stanna till på ett par utvalda ställen på vägen, uppträda, dra in lite pengar och bekosta trippen på så sätt). Det är dryga och tjatiga småglin, sura och otacksamma tonåringar, sliten tant och stressad överhettad gubbe. Hoppas verkligen att alla kan vara på sitt bästaste uppförande så att det inte bara blir ett superdyrt dunderfiasko av alltihopa. Jag älskar alla barnen, alla barnen älskar inte mig...Jag har blivt kärnan av alla hemska styvmodershistiorer personifierad, det är JAG som är Ondskan (som Jan skrev om men inte alls kände för att dela med sig av royalties med). Vad göra...sätta sig i lä och vänta på att tonåren ska dra förbi som en ny Gudrun, eller igga och hoppas på det bästa?! Svar någon?

2008-07-22

När ska jag bli den jag har tänkt att jag ska vara?



När kommer jag att bli stor??? (annat än på bredden då, för där antar jag att jag har maxat allas förväntningar) Jag är så himla jättetrött på att sitta och 'vänta' på att den känslan som jag tror ska infinna sig-infinner sig. Jag är kanske helt ensam om den här sortens tänkande, men jag tror inte det. Jag vill ha jobbet-det jobbet där jag inte känner igenom hela min kropp efter skavanker för att se om jag eventuellt skulle kunna slippa jobba en dag eller två på grund av ebola eller eventuellt fläcktyfus, jobbet där man kan känna att man är bra på något. Jag hatar att jag inte är något..._Vad jobbar du med? -SIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIILLLLLL!!!!!!!!!(för helvete, det känns väl på lukten). Jag SKA vara nåt, som jag nyss sa till min väninna så är jag hellre än arbetslös 'någonting' med ett timjobb inom hemtjänsten, än ett helt vanligt hemtjänsthjon. Vet att det inte riktig fyller sin kvot på mogenhetsskalan, men det är iallafall så jag känner. Jag ska omedelbart börja segla igenom antagningsbrochyrer till olika KY-utbildningar så att jag kan börja på ny kula i höstens nyförlösande sken. Jag ska, som fågeln Fenix ur askan, resa mig ur arbetslöshetens gråa träsk. Jag hade tänkt mig flygledare, men det verkar nästintill omöjligt att ta sig igenom matte A,B och C till november. Jag ska ge det mitt yttersta, men jag måste gardera mig med andra planer så att jag inte sitter helt oförberedd inför höstens bakslag...