Hur ska detta gå? Han kissar i glas och flaskor, hon efterapar sin missbrukande mammas manipulativa beteende. Jag älskar deras pappa, men ibland undrar jag om jag tagit mig vatten över huvudet. Jag förstår att tonårsproblematik innebär tumult och jag förstår att det inte är lätt att ha henne som mor, men varför ska det få så mycket spelrum och fokus att man inte kan tänka klart? Kan man inte se skogen för alla träd, så köp en motorsåg för helvete. Vi finns här hela tiden; Pappa och jag...vill ni inte ha mig så slipper ni, men er pappa finns iallafall kvar. Varför springer dom till henne som strykrädda hundar som viftar på svansen bara för att matte har en bra dag ? Jag mår lite bättre i min hjärna nu, den har blivit lite luftigare sen jag släppte de negativa skoltankarna och den biten. Jag tycker att detta är jobbigt, men det är egentligen värdsliga problem om man jämför med Cubakrisen och annat. Jag kan inte släppa tankarna på att det är orättvist, men vem sa att livet var rättvist förresten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar